.

Besvikelsen sköljer över mig som en våg. Varför lyssnade jag när allt du sa bara var klyschor på hur man tror det ska vara? Varför litade jag på dig när du bevisat så många gånger att det inte går? Varför öppnade jag mitt hjärta för någon som lämnade mig när jag mådde som sämst? Varför älskade jag dig när jag visste att du skulle lämna mig? Precis som alla gör. Man är helt ensam egentligen så varför inte bara lära sig att leva så? Varför måste vi ständigt känna oss älskade och omtyckta av andra? Trodde jag fick lämna verkligheten när jag åkte till Stockholm men man kan uppenbarligen inte fly från sina problem. Då slår dom en bara i ansiktet när man minst behöver det.
Hur fan ska jag nånsin kunna sluta röka?